Sista chansen!

Riksdagsvalet den 19 september blir svenskarnas sista chans att bevara välfärdsstaten, menar Torsten Nietz-Stengel, som i en insändare till vår hemsida gör en jämförelse med Tyskland och Europa.
På 1930-talet påbörjades en uppbyggnad av världens mest konsekventa välfärdsstat i Sverige, med små klassklyftor, ett relativt omfattande socialförsäkringssystem och goda utbildningsmöjligheter där individens utveckling står i fokus. Samtidigt har landet blivit ett av världens rikaste länder med en modern industristruktur. Dessutom har Sverige under de senaste decennierna blivit ett relativt öppet och socialliberalt samhälle. På detta sätt har svenskarna kunnat sätta sitt land på världskartan.

Även mitt hemland Tyskland utvecklade sig efter andra världskriget, parallellt med Sverige, till en (kristdemokratiskt präglad) modellstat. Västtyskland blev inte bara Europas största ekonomi utan också ett samhälle utan stora klasskillnader vars välstånd, stabilitet, socialförsäkringssystem och ekonomiska framgång samt demokratisering gjorde systemet attraktivt, inte minst för många människor i öststaterna, även om den tyska modellen aldrig har fungerat utan orättvisor, fel och problem och varken den socialdemokratiska svenska eller den kristdemokratiska tyska modellen kunde ge tillfredsställande svar på de utmaningar som den globala kapitalismen medför.

Medan det under 1950, 60 och 70-talet bestod enighet om att socialstaten skall bevaras och utvecklas blev det efter regeringsskiftet 1982 där Kristdemokraterna och liberalerna under Helmut Kohl kom till makten och steg för steg genomförde ett systemskifte. De nyckelord som blivit populära är t ex ”eget ansvar” (som betyder att man inte längre är intresserad av de i samhällets svagaste villkor), ”farväl till välfärdsstaten” (socialstaten är omodern) och ”reform” (reform efter reform med nya neddragningar). Statens investeringar på områden som utbildning och forskning blev mindre och mindre. Och det var slut med Keynesiansk stimulanspolitik som under 1960-talet bidrog till full sysselsättning och hade medfört att Förbundsrepubliken klarade 1970-talets ekonomiska utmaningar relativt bra.

När Socialdemokraterna ihop med De Gröne 1998, under Gerhard Schröder, igen kunde bilda en förbundsregering hade de anpassat sig till samhällets debattklimat och näringslivets lobbyisters krav. Det kom nya hårda besparingar inom socialförsäkrinssystemet för att finansiera kraftfulla skattesänkningar för näringslivet och samhällets rikaste med argument som att Tyskland är världens sista socialistiska land med världens högsta skatt- och avgiftsbelastning och vi får anpassa oss till globaliseringens nya villkor. Flera delstater införde avgift för högskolestudier. Höjdpunkten var reformen ”Hartz IV” (2003) efter vilken folk som lever på socialbidrag trakasseras och permanent hotas med att förlora sitt stöd och även sin bostad. Resultatet av denna reformpolitik, som Angela Merkels två regeringar sedan 2005 har fortsatt med, är bl a att det idag finns en ny underklass som lever i fattigdom, att fler och fler grupper (många östtyskar, invandrare, sjuka, äldre, arbetslösa, barn och ungdomar) marginaliseras och lever utan något perspektiv till ett bättre liv. Fulltidsarbete är i dagens Tyskland långtifrån en garanti för att klara sig ekonomiskt, något som så sent som under 1990-talet var otänkbart. Rasism, aggresivitet och hets mot socialt svaga grupper ökar.

Fortfarande är Tyskland, liksom som Sverige, ett av världens ekonomiskt mest framgångsrika länder. Med bara 82 miljoner invånare exporterar Tyskland i total mer än USA, Japan eller Kina och Tysklands produktivitet har blivit ett problem för andra länder inom eurozonen. Men den gamla slogan från 1950-talet ”Välstånd åt alla” är idag bortglömd. Metoden att sätta ner arbetsgivarnas avgifter och skatter för att bekämpa, den sedan i början av 1980-talet, stigande arbetslösheten har misslyckats.

Denna utveckling är Tyskland tyvärr ett bra exempel på, även från flera andra europeiska lände rapporteras något liknande. Efter ett valnederlag kommer även svensk socialdemokrati och möjligtvis en del av vänstern att anpassa sig och ge upp tanken om välfärdssamhället.

En svensk regering har dessutom en särskilt stark maktfylle: I Sverige finns det inte som i de tyskspråkiga länderna delstater som styr en del ämnen, Sverige har inte som Frankrike en stark protestkultur och Sverige saknar i princip regeringskritiska medier. Riksdagsvalet den 19 september blir därför svenskarnas sista chans att bevara välfärsdstaten.

Torsten Nietz-Stengel

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *